Första inlägget!

Efter ett tag föll jag för min klubbkompis Sheltie, jag fick prova att träna lite med honom och jag var fast. Jag skulle bara ha en sån! Efter mycket tjat på mina föräldrar kom dagen då pappa ringde Maria på brainpools och sa exakt dessa orden: nu har jakten på en ny hund börjat. Och jakt, det var det allt! Med tikar som gick tomma och kullar som inte blev av fortsatte vi ändå leta. Under tiden fick jag låna Marias egen fantastiska Saga som jag tävlade i klass 3, vilket lärde mig otroligt mycket.
Två år efter samtalet åkte jag till Danmark och hämtade min alldeles egna hund. Voicy Cheyenne. Min Yenn. Min egen sheltievalp!!
När Molly blev 13 år somnade hon in, så nu lever jag tillsammans med familjen och lilla Yenn. Vi gör vårt bästa på agilityplanen och nu har jag även börjat ta tag i lydnadsträningen. Mitt mål är att ta ett LP1.
Dock har stackars Yenn haft så mycket otur med olika skador hit och dit, vilket ibland kan leda till att motivationen inte alltid är på topp. Men vi kämpar på ändå! Det viktigaste är att ha kul och det har vi.
Det är på agilitybanan jag känner mig hemma. Det är där jag får känslor av eufori och njuter av tillvaron. Det är det jag vill göra, det är där jag har hittat mig själv. Den glädjen en hund ger en kan man inte få på något annat sätt. Det tighta team man blir kan man inte jämföras med något annat och är värt mer än all världens förmögenhet.