Det roligaste med att se Yenns valpar växa upp är hur de speglar sig i henne. Hon har en extremt stark personlighet och det går inte missa att valparna har det i sig. Även om de inte är identiska så har de verkligen sina likheter! Snurra framför matskålen, vrida huvudet lite för mycket, att inte ens veta om att man skäller för det är bara något som händer när man är glad. 

På ett sätt ångrar jag att jag inte behöll en själv. Jag vill ju aldrig att Yenn ska försvinna från mig, och att ha en liten skugga hade förlängt hennes liv till det dubbla. Men å andra sidan är det inte fel att få in lite nytt heller. Något helt annat att jobba med, en utmaning. Jag älskar utmaningar och är inte den som ger upp först, jag är envisare än de flesta. Och jag skulle aldrig tacka nej till en utmaning, därför känns en valp från någonting annat väldigt spännande. Något som kanske till och med är helt tvärt om? 

Jag känner mig verkligen mogen för nästa hund. Yenn är ändå fem år och det är läge att utöka flocken. Jag är spänd, nervös och samtidigt väldigt exalterad över dagen då det kommer in en till hund i huset. Hur lång tid tar det innan de är bästa vänner? Only time will tell.